Vi har sett en finlandssvensk serie de senaste dagarna som väcker många tankar kring vem som är offer och vem som är förövare. Den heter Pojken i grannhuset och finns på SvT Play.
En tragisk historia som drabbar båda sidor när svaren inte finns att tillgå och mycket sopas under mattan, då finns det ju inte. För som vi alla vet, det du inte ser existerar inte eller är det bara som vi tror för inblandade parter upplever det ur ett helt annat perspektiv.
Att leva med en lögn är som att sätta in en kil mellan sina egna känslor och de relationer man har runt sig. Sanningen kommer alltid fram på något sätt när det som minst passar, att säga de förlösande orden skänker en lättnad även om hjärtat snörps ihop av en sorg för vad som väntar.
Du kan aldrig förutse andras reaktion, ingen kan förutspå utvecklingen för dig i förväg. Men ibland är sanningen lättare att bära för då är du sann mot dig själv.
Går du och bär på en hemlighet, eller har du någon rädsla för att vara din egen hjälte? Kanske springer du på och är alla andra till lags i alla hörnor och sätter dig själv på undantag,,,, VARFÖR,,,,, ställ dig frågan och lyssna på svaret.
Kanske vill du bli sedd och lyssnad på men har tidigare inte vågat säga något av rädsla för vad andra ska säga,,, och ditt liv och relationer får aldrig den där gnistan du så gärna vill ha. Vänta inte längre, ta steget fullt ut och var sann mot dig själv.
Med det vill jag säga:
”SKIT HÖGAKTNINGSFULLT I VAD ANDRA TYCKER OCH TÄNKER OM DIG”
– Jantelagen är förlegad för nu är det du som gäller, sluta leva på en lögn.
Så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt kan det inte bli fel.
Ett av filmens känsliga ämne kan anses stötande då vi har lätt för att döma en annan medmänniska så är det känslorna för berörda parter som jag vill belysa. Hur det finns offer ur alla perspektiv. OCH speciellt när det finns barn inblandade.